Mike Teavee

Mike Teavee – postać fikcyjna, występująca w książce dla dzieci Charlie i fabryka czekolady Roalda Dahla oraz w filmach na niej opartych. W wersji z 1971 roku grał go Paris Themmen, a w wersji z 2005 – Jordan Fry.

Mike Teavee, jak wskazuje jego nazwisko, był telewizyjnym fanatykiem, który całe dnie spędzał przed ekranem. Był przedostatnim dzieckiem, które znalazło Złoty Kupon, oraz ostatnim, które opuściło fabrykę nie wygrawszy głównej nagrody (albowiem każde dziecko miało otrzymać zapas słodyczy, który miał mu starczyć do końca życia, niezależnie od tego, czy wygrałoby nagrodę główną, czy nie). Istnieją istotne rozbieżności między przedstawieniem Mike’a w poszczególnych wersjach filmu oraz między adaptacjami filmowymi a książką.

Ma 9 lat, mieszka w Arizonie i jest absolutnie zakręcony na punkcie westernów, szczególnie ubóstwia zaś przedstawionych w nich kowbojów. Nosi kowbojski strój wraz z kapeluszem oraz zabawkowe pistolety. Marzy o posiadaniu prawdziwej broni, co jego ojciec kwituje pobłażliwym: nie wcześniej niż skończysz 12 lat. Nigdy nie jada posiłków przy stole, a podczas wywiadu do telewizji jest tak zajęty oglądaniem kolejnego odcinka westernu, że nie udziela odpowiedzi dłuższych niż parę słów. Jego marzeniem jest zostać sławnym aktorem, w filmie wspomniane jest, że ma trzech przyjaciół. Mike w tej wersji lubi czekoladę, nazywa ją nawet małą zakąską telewizyjną. Jego matka uczy geografii w szkole i to ona idzie razem z chłopcem do fabryki.

Mieszka w Denver, w Kolorado. Oprócz oglądania telewizji gra w pełne przemocy gry video. Pokazany jest jako superinteligentny dzieciak, dla którego znalezienie Biletu ograniczyło się do porównania kodów kreskowych i dat produkcji czekolady z datami znalezienia poszczególnych Biletów i do zakombinowania z pochodną, w konsekwencji zaś do kupienia tylko jednej tabliczki czekolady, której i tak nie zjadł, jako że nie znosi słodyczy. Mike lubi okazywać wszystkim swoją wyższość intelektualną, wliczając w to własnych rodziców (jego ojciec często nie ma pojęcia, o czym mówi jego syn) i Wonkę, a przemoc jest dla niego najlepszą formą rozrywki. W wycieczce do fabryki towarzyszy mu jego ojciec, który w tej wersji jest nauczycielem geografii w liceum best 1 liter water bottle.

Różnice między książką a adaptacją z 1971 są takie, że zamiast kowbojów wzorem dla chłopca są filmowi gangsterzy. W wyprawie do fabryki wybrało się z nim dwoje rodziców. Niezbyt podoba im się, że chłopiec ogląda tak dużo telewizji i po wszystkim decydują

United States Home BESLER 5 Jerseys

United States Home BESLER 5 Jerseys

BUY NOW

$266.58
$31.99

, że w ogóle pozbędą się odbiornika z domu (w obu filmach milcząco przyzwalali na oglądanie telewizji, a nawet uważali to za dobre dla niego).

Martiros Sarian

Martiros Sarian (Armeens: Մարտիրոս Սարյան) (28 februari [O.S. 16 februari]  1880 – 5 mei 1972) was een Armeens schilder.

Martiros Sarian werd geboren in een Armeense familie in Nor Nachitsjevan (vandaag de dag Rostov aan de Don, Rusland). Van 1897 tot 1904 studeerde hij aan de kunstacademie in Moskou. Zijn leermeesters waren onder anderen Valentin Serov en Konstantin Korovin. Hij werd sterk beïnvloed door het werk van Paul Gauguin en Henri Matisse.

In 1901 bracht hij voor het eerst een bezoek aan Armenië lint brush, toentertijd een onderdeel van het Russische Rijk, alwaar hij zijn eerste Armeense landschappen schilderde: Makravank (1902); Aragats (1902); Buffel. Sevan (1903); Avond in de tuin (1903); In het Armeense dorp (1903). Deze schilderijen werden sterk geprezen in de Russische pers.

Van 1910 tot 1913 reisde hij uitgebreid door Turkije, Egypte en Iran. In 1915 kwam hij naar Edzjmiatsin om vluchtelingen van de Armeense genocide te hulp te staan phone waterproof bag. In 1916 trouwde hij in Tbilisi met Lusik Agayan. In Tbilisi hielp hij eveneens met het stichten van een Vereniging van Armeense Kunstenaars.

Nadat de bolsjewieken in 1917 aan de macht kwamen, vertrok hij met zijn gezin naar Rusland, om zich in 1921 in Armenië te vestigen. Hij werd vooral bekend om zijn Armeense landschappen, maar was eveneens de ontwerper van het wapenschild van de Armeense Socialistische Sovjetrepubliek en het gordijn voor het eerste Armeense staatstheater.

Van 1926 tot 1928 was hij woonachtig in Parijs. De meeste werken die hij hier schilderde zijn echter vernietigd tijdens een brand aan boord van het schip waarmee de schilderijen verscheept werden.

In de jaren 30 werd hij verkozen tot afgevaardigde van de Opperste Sovjet. Hij ontving driemaal de Leninorde evenals talloze andere onderscheidingen. Hij was ook lid van de Armeense Academie der Wetenschappen.

Sarian is op 5 mei 1972 in Jerevan overleden. In zijn voormalige woning is vandaag de dag een museum gehuisvest waar het grootste deel van zijn werken geëxposeerd wordt. Zijn lichaam is in Jerevan begraven in het Pantheon, naast het lichaam van Komitas Vardapet.

Zelfportret uit 1907

Egyptische maskers, 1911

Lopende vrouw, 1911

Zomerhitte, 1909

Nachtelijk landschap, 1911

The Irish in Us

The Irish in Us is een Amerikaanse filmkomedie uit 1935 onder regie van Lloyd Bacon. Destijds werd de film in Nederland uitgebracht onder de titel Wij zijn niet bang.

Danny O’Hara is een bokspromotor, die door zijn broer Pat wordt aangespoord om een fatsoenlijke baan te zoeken. Hij verdient immers niet genoeg en als zijn broer binnenkort het huis uitgaat, zal hij de volle verantwoordelijkheid hebben over het gezin popular water bottles.

Broken Hearts of Hollywood (1926) · Private Izzy Murphy (1926) · Finger Prints (1927) · White Flannels (1927) · The Heart of Maryland (1927) · A Sailor’s Sweetheart (1927) · Brass Knuckles (1927) · Pay as You Enter (1928) · The Lion and the Mouse (1928) · Women They Talk About (1928) · The Singing Fool (1928) · Stark Mad (1929) · No Defense (1929) · Honky Tonk (1929) · Say It with Songs (1929) · So Long Letty (1929) · The Other Tomorrow (1930) · She Couldn’t Say No (1930) · A Notorious Affair (1930) · Moby Dick (1930) · The Office Wife (1930) · Fifty Million Frenchmen (1931) · Sit Tight (1931) · Kept Husbands (1931) · Gold Dust Gertie (1931) · Honor of the Family (1931) · Manhattan Parade (1931) · Fireman, Save My Child (1932) · The Famous Ferguson Case (1932) · Miss Pinkerton (1932) · Crooner (1932) · You Said a Mouthful (1932) · 42nd Street (1933) · Picture Snatcher (1933) · Mary Stevens, M.D. (1933) · Footlight Parade (1933) · Son of a Sailor (1933) · Wonder Bar (1934) · A Very Honorable Guy (1934) · He Was Her Man (1934) · Here Comes the Navy (1934) · 6 Day Bike Rider (1934) · Devil Dogs of the Air (1935) · In Caliente (1935) · Broadway Gondolier (1935) · The Irish in Us (1935) · Frisco Kid (1935) · Sons o‘ Guns (1936) · Cain and Mabel (1936) · Gold Diggers of 1937 (1936) · Marked Woman (1937) · San Quentin (1937) · Ever Since Eve (1937) · Submarine D-1 (1937) · A Slight Case of Murder (1938) · Cowboy from Brooklyn (1938) · Racket Busters (1938) · Boy Meets Girl (1938) · Wings of the Navy (1939) · The Oklahoma Kid (1939) · Indianapolis Speedway (1939) · Espionage Agent (1939) · A Child Is Born (1939) · Invisible Stripes (1939) · Three Cheers for the Irish (1940) · Brother Orchid (1940) · Knute Rockne custom football shirts, All American (1940) · Honeymoon for Three (1941) · Footsteps in the Dark (1941) · Affectionately Yours (1941) · Navy Blues (1941) · Larceny, Inc. (1942) · Wings for the Eagle (1942) · Silver Queen (1942) · Action in the North Atlantic (1943) · The Fighting Sullivans (1944) · Sunday Dinner for a Soldier (1944) · Captain Eddie (1945) · Home Sweet Homicide (1946) · Wake Up and Dream (1946) · I Wonder Who’s Kissing Her Now (1947) · You Were Meant for Me (1948) · Give My Regards to Broadway (1948) · An Innocent Affair (1948) · Mother Is a Freshman (1949) · It Happens Every Spring (1949) · Miss Grant Takes Richmond (1949) · The Good Humor Man (1950) · Kill the Umpire (1950) · The Fuller Brush Girl (1950) · Call Me Mister (1951) · The Frogmen (1951) · Golden Girl (1951) · The I Don’t Care Girl (1953) · The Great Sioux Uprising (1953) · Walking My Baby Back Home (1953) · The French Line (1953) · She Couldn’t Say No (1954)

Marie-Thérèse d’Autriche-Este

Marie-Thérèse Jeanne d’Autriche-Este, née le à Milan, décédée à Genève le , est une princesse, archiduchesse d’Autriche-Este, princesse de Modène.

Petite-fille de l’impératrice Marie-Thérèse dont elle porte le prénom mais aussi du duc Hercule III de Modène, l’archiduchesse est la fille de l’archiduc Ferdinand d’Autriche-Este, Gouverneur de Lombardie au nom de son frère l’empereur Joseph II du Saint-Empire et de la princesse Marie-Béatrice d’Este, duchesse de Modène, Massa et Carrare.

Membre de la Maison de Habsbourg-Lorraine, Marie-Thérèse est la nièce de Marie-Amélie, duchesse de Parme, de Marie-Caroline, reine de Naples et de Sicile et de Marie-Antoinette, reine de France. Ses oncles sont le souverain du Saint-Empire et le grand-duc de Toscane.

Marie-Thérèse d’Autriche-Este épousa le 25 avril 1789 Victor-Emmanuel de Savoie, duc d’Aoste, fils cadet de Victor-Amédée III, roi de Sardaigne et de Marie-Antoinette d’Espagne.

La Maison de Savoie est apparentée à la Maison de France. Le prince de Piémont a épousé Clotilde de France, sœur du roi Louis XVI de France tandis que ses sœurs ont épousé le comte de Provence et le comte d’Artois, frères du roi. Une cousine de la branche de Carignan Marie-Thérèse de Savoie-Carignan, proche amie de la reine Marie-Antoinette, est veuve du prince de Lamballe, un autre membre de la famille royale Française. Le prince et la princesse de Piémont n’ayant pas eu d’enfant, c’est au duc et à la duchesse d’Aoste que revient le devoir d’engendrer le futur héritier du royaume de Sardaigne.

Sept enfants sont issus de leur union :

Quelques semaines après le mariage éclate la Révolution Française et dès le mois de juillet, le comte d’Artois, suivi de son épouse et ses deux fils, se réfugie à Turin auprès de son beau-père.

En 1792, alors que Marie-Thérèse met au monde son premier enfant, la France déclare la guerre à l’Autriche. Les guerres révolutionnaires puis impériales françaises mettront l’Europe à feu et à sang pendant un quart de siècle et causeront la chute de la monarchie Française. La famille royale est incarcérée, la monarchie abolie et le roi jugé avant d’être exécutée. La princesse de Lamballe est massacrée par la foule, la reine condamnée à mort et exécutée.

En 1796, le roi Victor-Amédée III de Sardaigne s’éteint après avoir signé avec la France le désastreux Armistice de Cherasco qui donne à la France les territoires situés à l’ouest des Alpes. Son fils aîné lui succède sous le nom de Charles-Emmanuel IV de Sardaigne

Argentina Home MARADONA 10 Jerseys

Argentina Home MARADONA 10 Jerseys

BUY NOW

$266.58
$31.99

. Marie-Thérèse donne le jour à son troisième enfant. Après deux filles, c’est enfin l’héritier attendu qui pousse son premier cri. Il reçoit les prénoms de son oncle et souverain, Charles-Emmanuel.

Cependant le roi de Sardaigne a du mal à circonvenir les menées des agents français qui veulent exporter les idées de la révolution dans l’Europe entière et en 1798, le général Joubert envahit le Piémont forçant la famille royale à fuir à Parme puis à Florence avant d’embarquer pour la Sardaigne où elle devra rester jusqu’à la chute de l’empire Français.

En 1799 meurt le petit Charles-Emmanuel laissant la Maison de savoie sans héritier direct. En 1802 la reine Clotilde meurt en réputation de sainteté; Le roi, qui souhaite entrer en religion, abdique en faveur de son frère le duc d’Aoste. Marie-Thérèse devient reine de Sardaigne tout en continuant à donner des enfants à son mari mais pas le fils escompté.

Le sort du duc de Modène est moins enviable que celui des princes de Savoie qui malgré les revers de fortune règnent encore sur la partie insulaire de leurs États. Le duc Hercule III et sa famille ont trouvé refuge en Autriche. Le duc est mort en 1803, suivi par son gendre, le père de Marie-Thérèse en 1806. En 1808, Ludovika, sœur cadette de Louise, a épousé leur cousin l’empereur François Ier, veuf pour la seconde fois 32 ounce insulated water bottle. Brillant mariage pour une princesse en exil qui sera l’âme de la résistance autrichienne. Leur frère François s’est épris de la fille aînée de l’empereur, l’archiduchesse Marie-Louise. Cependant, l’idylle tourne court. Souverain en exil, François n’est plus qu’un archiduc de second rang et la politique demandant un rapprochement stratégique avec la France, Marie-Louise est mariée à l'“ogre corse„, l’empereur Napoléon Ier.

Le prince de Modène, séduisant trentenaire, cherche alors une épouse dans le cercle plus restreint de ses proches parentes et demande la main de l’aînée de ses nièces Marie-Béatrice de Sardaigne. Les risques liés aux unions consanguines étant ignorés et la politique faisant loi, le pape accorde la dispense nécessaire aux futurs époux. La jeune Marie-Béatrice est consternée par cette union qu’elle juge peccamineuse. Il faudra le talent et la patience de son confesseur pour qu’au bout de cinq ans elle se résigne à accepter de consommer son mariage.

Cependant, le roi Victor-Emmanuel est conscient du risque d’extinction de sa lignée et en 1807, son frère Charles-Félix, âgé de 42 ans, épouse la princesse Marie-Christine de Sicile, fille de la célèbre reine Marie-Caroline et cousine de Marie-Thérèse. Le mariage restera stérile.

En 1814, l’empire français s’écroule et c’est à Vienne que l’Europe se redéfinit. L’impératrice Ludovika, qui souffre de tuberculose, y savoure sa revanche tout en accueillant sa belle-fille l’ex-impératrice Marie-Louise.

Conscient de la proche extinction de leur lignée, le roi et la reine voit avec anxiété le retour à Turin de leur lointain cousin mais héritier Charles-Albert, prince de Carignan, un adolescent de 16 ans.

Le père et la mère du jeune prince n’ont pas suivi la famille royale en Sardaigne mais au contraire se sont ralliés à la république française puis à l’empire. Mal récompensé, le père du prince est mort à l’âge de 30 ans en 1800 alors que Charles-Albert n’a que deux ans.

Voulant soustraire l’enfant aux idées révolutionnaires de sa mère, une princesse de Saxe, le roi Victor-Emmanuel émis le vœu que le petit prince soit éduqué auprès de lui thermos flask price. La princesse de Carignan refusa de se séparer de son fils et retourna auprès de sa famille en Saxe. Le roi de Saxe est un fidèle allié de Napoléon et le prince est élevé librement à Leipzig puis à Paris et enfin à Genève où son éducation est confiée à un pasteur calviniste proche des idées de Jean-Jacques Rousseau. La princesse de Carignan a également obtenu de Napoléon un titre de comte d’empire pour son fils. À la chute de l’empire, la princesse et son fils sont de retour à Paris mais sur les instances du roi Louis XVIII, le jeune prince est fortement prié de retourner en Piémont.

Son éducation le rend suspect et le jeune prince est considéré par ses cousins Européens catholiques comme un être dangereux. Le roi Victor-Emmanuel et la reine Marie-Thérèse songent un moment à faire abolir la Loi salique pour empêcher le jeune homme d’accéder au trône. En attendant, la reine Marie-Thérèse choisit pour l’adolescent deux précepteurs dont la mission sera de transformer le prince libéral en conservateur convaincu et le marie en 1817 à une archiduchesse de la branche de Toscane qui lui donne rapidement trois enfants. Le prince n’en affiche pas moins des opinions libérales et fréquente les carbonari.

Le Congrès de Vienne rend au roi de Sardaigne ses États patrimoniaux y compris la Savoie et le comté de Nice augmentés de la défunte république de Gênes lui donnant ainsi au Piémont un accès à la mer.

Le roi Victor-Emmanuel Ier mène une politique de revanche ultra-conservatrice, réactionnaire et cléricale, rétablissant les anciens impôts, allant jusqu’à détruire la route qui franchissait le Mont-Cenis et le pont enjambant le Pô ainsi que tout ce qui pouvait rappeler la présence Française. Cette politique impopulaire provoque des remous qui le forcent à abdiquer en 1821 en faveur de son frère Charles-Félix. Ce dernier étant en voyage, Le roi Victor-Emmanuel n’a d’autre solution que de nommer régent Charles-Albert qui promulgue la constitution demandée par les émeutiers mais celle-ci sera abolie par Charles-Félix qui envoie également Charles-Albert en semi-exil dans sa belle famille à Florence.

Le roi Victor-Emmanuel mourra en 1824, le roi Charles-Félix en 1831 laissant le trône au fameux cousin Charles-Albert, prince de Carignan.

C’est également l’époque où les filles de l’ex-couple royal atteignent l’âge de se marier. N’ayant pas de frère qui accédera au trône, leur lignée est destinée à s’éteindre. L’héritier du trône, le prince de Carignan est un lointain cousin qui affiche des opinions libérales ce qui déplait aux cours Européennes. Pour les souverains Européens, une union avec la Maison de Savoie ne présente aucun avantage politique. Aussi, les princesses de Savoie, malgré leur beauté et leur droiture, ne sont-elle guère recherchées.

Elles se marient selon leur rang, néanmoins avec des princes de second ordre voire fort diminués. En 1820, sa fille la princesse Marie-Thérèse de Sardaigne, a épousé le prince de Lucques qui devrait retrouver son duché de Parme à la mort de l’ex-impératrice des Français qui y règne à titre viager.

Sa jumelle, la princesse Marie-Anne de Sardaigne devra attendre 8 ans avant de convoler tardivement avec l’héritier du trône d’Autriche. L’union est politiquement brillante mais le mariage n’est qu’une manigance du chancelier Metternich qui veut empêcher l’archiduchesse Sophie d’accéder au pouvoir; En effet, le futur empereur Ferdinand Ier d’Autriche est un être très diminué et Marie-Anne, très digne, sera plus une infirmière qu’une épouse pour son mari;

En 1832, la cadette des princesses de Savoie, Marie-Christine de Sardaigne, épouse le roi Ferdinand II des Deux-Siciles.

C’est l’année où s’éteint la reine Marie-Thérèse à l’âge de 59 ans.

Sur les autres projets Wikimedia :

Stoddard County

Das Stoddard County ist ein County im US-amerikanischen Bundesstaat Missouri. Im Jahr 2010 hatte das County 29.968 Einwohner und eine Bevölkerungsdichte von 14 Einwohnern pro Quadratkilometer. Der Verwaltungssitz (County Seat) ist Bloomfield.

Das County liegt fast im äußersten Südosten von Missouri, ist im Südwesten etwa 25 km von Arkansas, im Osten etwa 35 km von Tennessee, Kentucky sowie dem Mississippi River entfernt und hat eine Fläche von 2147 Quadratkilometern, wovon 5 Quadratkilometer Wasserfläche sind. An das Stoddard County grenzen folgende Nachbarcountys:

Das Stoddard County wurde 1835 gebildet. Benannt wurde es nach Amos Stoddard (1762–1813)

Seattle Sounders FC Second Away EVANS 3 Jerseys

Seattle Sounders FC Second Away EVANS 3 Jerseys

BUY NOW

$266.58
$31.99

, einem früheren Gouverneur des Louisiana-Territoriums, der als Offizier im Krieg von 1812 fiel.

Nach der Volkszählung im Jahr 2010 lebten im Stoddard County 29.968 Menschen in 12.130 Haushalten. Die Bevölkerungsdichte betrug 14 Einwohner pro Quadratkilometer. In den 12.130 Haushalten lebten statistisch je 2,43 Personen.

Ethnisch betrachtet setzte sich die Bevölkerung zusammen aus 97,3 Prozent Weißen, 0,9 Prozent Afroamerikanern, 0,4 Prozent amerikanischen Ureinwohnern, 0,2 Prozent Asiaten sowie aus anderen ethnischen Gruppen; 1,0 Prozent stammten von zwei oder mehr Ethnien ab. Unabhängig von der ethnischen Zugehörigkeit waren 1,2 Prozent der Bevölkerung spanischer oder lateinamerikanischer Abstammung.

22,8 Prozent der Bevölkerung waren unter 18 Jahre alt, 59,4 Prozent waren zwischen 18 und 64 und 17,8 Prozent waren 65 Jahre oder älter. 51,4 Prozent der Bevölkerung war weiblich.

Das jährliche Durchschnittseinkommen eines Haushalts lag bei 35.932 USD. Das Prokopfeinkommen betrug 20.911 USD. 18 Prozent der Einwohner lebten unterhalb der Armutsgrenze.

Citys

Villages

Unincorporated Communitys

Das Stoddard County ist in sieben Townships eingeteilt:

Liste der Einträge in das National Register of Historic Places im Stoddard County

Liste der Countys in Missouri
Adair | Andrew | Atchison | Audrain | Barry | Barton | Bates | Benton | Bollinger | Boone | Buchanan | Butler | Caldwell | Callaway | Camden | Cape Girardeau | Carroll | Carter | Cass | Cedar | Chariton | Christian | Clark | Clay | Clinton | Cole | Cooper | Crawford&nbsp reusable bottles for water;| Dade | Dallas | Daviess | DeKalb | Dent | Douglas | Dunklin | Franklin | Gasconade | Gentry | Greene | Grundy | Harrison | Henry | Hickory | Holt | Howard | Howell | Iron | Jackson | Jasper | Jefferson | Johnson | Knox | Laclede | Lafayette | Lawrence | Lewis | Lincoln | Linn | Livingston | Macon | Madison | Maries | Marion | McDonald | Mercer | Miller | Mississippi | Moniteau | Monroe | Montgomery | Morgan | New Madrid | Newton | Nodaway | Oregon | Osage | Ozark | Pemiscot | Perry | Pettis | Phelps | Pike | Platte | Polk | Pulaski | Putnam | Ralls | Randolph | Ray | Reynolds | Ripley | Saline | Schuyler | Scotland | Scott | Shannon | Shelby | St. Charles | St. Clair | St. Francois | St. Louis County | St. Louis City | Ste. Genevieve | Stoddard | Stone | Sullivan | Taney | Texas | Vernon | Warren | Washington | Wayne | Webster | Worth | Wright

Koordinaten:

Vacoas-Phoenix

Vacoas-Phoenix ist mit 106.761 Einwohnern (Stand 2005) die drittgrößte Stadt auf der Insel Mauritius und liegt auf einer Hochebene im Zentrum der Insel im Bezirk Plaines Wilhems. Die Stadt liegt zwischen Curepipe und Quatre Bornes, etwa 16 km südlich von Port Louis. Entstanden ist die Stadt 1963 durch die Zusammenlegung der Orte Vacoas und Phoenix.

Das britische Marineamt hatte in Vacoas ihr Hauptquartier. Für den ersten Inlandsflug am 2. Juni 1922 wurde ein britischer Doppeldecker aus dem Ersten Weltkrieg auf dem Seeweg nach Mauritius verschifft und in Vacoas wieder zusammengesetzt. Dieser Flug stellt den Beginn der Geschichte der Luftfahrt in Mauritius dar.

Partnerstädte von Vacoas-Phoenix sind:

Distrikte: Black River | Flacq | Grand Port | Moka | Pamplemousses | Plaines Wilhems | Port Louis (Distrikt) | Rivière du Rempart | Savanne

Städte: Beau Bassin-Rose Hill | Curepipe | Port Louis (Stadt) | Quatre Bornes | Vacoas-Phoenix

Abhängige Inseln: Agalega | Cargados Carajos | Rodrigues

Camp Thorel | Dagotière | Dubreuil (West) | Espèrance | La Laura-Malenga | Lalmatie (West) | L’Avenir | Médine Camp de Masque (West) | Melrose&nbsp running belt bag philippines;| Moka (Ost) | Montagne Blanche (West) | Nouvelle Decouvert | Pailles | Providence | Quartier Militaire | St. Julien (Haut de Flacq) (West) | St. Julien d’Hotman (West) | Saint-Pierre | Curepipe (Ost) | Vacoas-Phoenix (Ost) | Verdun

Beau Bassin-Rose Hill&nbsp thermal bottle;| Cascavelle (Ost) | Curepipe (West) | Midlands | Moka (West) | Quatre Bornes (Ost) | Vacoas-Phoenix (West)

Parfym

Parfym är en substans som används för att ge människor, föremål och rum väldoft. Parfymer är vanligen vätskor, men kan också återfinnas som salvor eller krämer. Doften i parfym kommer från olika eteriska oljor och aromämnen. Ibland ingår också fixativer som gör att parfymen inte avdunstar för fort, och något lösningsmedel, till exempel alkohol eller vatten.

Parfymer kan finnas i olika koncentrationsgrad i form av parfymextrakt, eau de parfum, eau de toilette och eau de Cologne. Samma parfym kan också användas i andra produkter, som tvål, deodorant, rumsprej, med mera. Parfymerade produkter är vanliga i hushållskemikalier – till exempel tvättmedel, rengöringsmedel och diskmedel – men också i hygienartiklar som schampo glass beverage bottles with lids, hudlotion med mera. Doftämnen bryts ner, försämras eller på annat sätt förändras om de utsätts för hetta, ljus, eller luft.

Ordet „parfym“ som används idag kommer från latinets per fumum, som betyder ‚genom rök‘. Parfymerier, eller konsten att göra parfymer, uppstod i Mesopotamien och antikens Egypten men utvecklades ytterligare av romarna och perserna. Parfymer och parfymerier fanns också i Östasien, men de flesta av deras motsvarigheter är till för rökelse.

Världens första, historiskt säkerställda, kemist brukar hållas för en person vid namn Tapputi. Hon var parfymör och nämns i en kilskriftstavla från andra årtusendet f.Kr. i Mesopotamien. Arkeologer har i nyare tid grävt fram vad som antas vara världens äldsta parfymer, i Pyrgos på Cypern. Parfymerna, som är mer än 4000 år, återfanns i ett forntida parfymeri. Åtminstone 60 destillationsapparater, skålar för tillblandning, hälltrattar, och parfymflaskor återfanns i fabriken. Under forntiden användes örter och kryddor, som mandel, koriander, myrten, kåda från barrträd, och bergamott, samt blommor, till att parfymera sig med. Redan under forntiden användes också animaliska aromer – mysk, ambra, sibet. Även i Egypten fanns parfymlaboratorium, där kallpressning, maceration, och en föregångare till destillation användes för att utvinna dofter ur råvaror. Parfymer tillverkades som rökelse och oljor, och hade terapeutiska och religiösa syften.

Parfymer hade en religiös betydelse även på andra platser, och det förekommer anföringar i Bibeln på parfymer med denna innebörd. I samband med att allmänna bad uppkom i antikens Grekland och Rom, kom bruket att parfymera sig; den första flytande parfymen sägs ha kommit från Grekland. I Caracallas termer fanns särskilda parfymeringsrum, unctuarium, och de romare som hade råd kunde parfymera sig tre gånger per dag. Med Alexander den stores erövringar spreds parfymen, och Theofrastos beskrivning av olika eteriska oljor visar att kunskapen om dofter var tämligen stor redan under antiken, men också att dofters påverkan på humöret var något som „redan de gamle grekerna“ var bevandrade i. En del dofter som används idag inom parfymtillverkning, började användas under antiken av praktiska skäl: ceder ansågs hjälpa mot mal varför garderober parfymerades med cederolja, och myrra användes för balsamering.

Den persiske läkaren och kemisten Avicenna införde processen att extrahera oljor från blommor genom destillation, vilket är den metod som är vanligast idag. Han gjorde sina första experiment med rosor. Innan hans upptäckt bestod flytande parfymer av olja och krossade örter eller kronblad, vilket gav en stark blandning. Rosenvatten var mer raffinerat och blev genast populärt. Tekniker som användes till parfymtillverkning under forntiden inverkade påtagligt på det moderna parfymeriet i västvärlden och till vetenskaplig utveckling, i synnerhet inom kemin ways of tenderizing meat.

Det utbredda bruket av parfym avtog i Europa med kristendomens inträde. Det var framför allt i klostrens och palatsens bad som kunskapen om parfymering levde vidare. Genom kontakten med araberna under korstågens epok kom européerna i kontakt med orientaliska kryddor och aromer, samt med den parfymtradition som alltjämt levt vidare där. Medeltidens parfymer tillverkades av apotekare. Parfymerna brukades som torrvaror i doftpåsar, till exempel med lavendel, viol och apelsinblom, som bars i kläderna; till ambra och andra hårda doftmaterial konstruerades så kallade pommander, klotformade metallbehållare som kunde hängas runt halsen som smycke. Men det var ungrarna som slutligen införde de moderna parfymerna. Den första moderna parfymen, som bestod av olja med dofttillsatser i en alkohollösning, tillverkades år 1370 på begäran av Elisabeth, drottning av Ungern, och var känd runt om i Europa som „ungerskt vatten“.

Det återuppväckta intresset för antiken ledde till att konsten att tillverka parfymer blomstrade i renässansens Italien. Under 1500-talet utvecklades tekniken av Catherine de‘ Medicis personlige parfymör Rene le Florentin. Hans laboratorium stod i förbindelse med hennes våning genom en lönngång, så att inga recept skulle stjälas på vägen. När Catherine blev drottning av Frankrike tog hon med sig flera italienska seder, som att äta med gaffel, använda korsett, balett, högklackade skor – och parfym. Bland annat lät hon parfymera sina läderhandskar vilket blev mycket populärt, och Grasse, som var Frankrikes centrum för lädertillverkning, började därmed inrikta sig på parfymerat läder, och sedan parfymer. Runt 1700-talet började aromatiska växter att odlas i Grasse, för att förse den växande parfymindustrin med råmaterial. Från 1600-talet och framåt brukades så kallad Oyselets de Chipre, vilket var en torr parfym med dofter från bland annat Cyperns flora, som kastades på elden.

Frankrike blev snart Europas centrum för parfymer och kosmetikatillverkning. Odling av blommor för deras doftegenskaper, vilket hade börjat på 1300-talet, växte till en stor industri i södra Frankrike. Under renässansen hade parfymer huvudsakligen varit förbehållet kungligheter och de allra rikaste, och använts för att dölja kroppsodörer som berodde på den tidens sanitära förhållanden. Det var delvis genom detta patronage som västvärldens parfymindustri skapades. Parfymer tillverkades av parfymörer som hade särskilda parfym- och kosmetikaffärer. Frankrike är fortfarande centrum för att ta fram nya parfymer och för parfymhandeln. Utanför Frankrike tillverkades parfymer till exempel vid kloster, som dominikanklostret Santa Maria Novella i Florens som sedan 1612 framställer parfymer och parfymexlixirer.

1700-talet innebar, för dem som hade råd, en vurm för parfymer. Allt som kunde parfymeras, parfymerades: kläder, näsdukar, läderprodukter med mera. Eau de Colognen gjorde entré, och konkurrerade med annat „blomvatten“, till exempel l’Eau de Mille fleurs. Vinegrettlösningar var en annan form av parfym, som dessutom kunde användas till ansiktsvatten och som bot mot svimningsanfall. Fram till franska revolutionen parfymerades rum med pot pourrier. Parfymerat puder, som brukades till ansikte, peruker, och kropp, fanns enligt Herodotos under antiken. Pudrets kvalitet förbättrades under renässansen, men var utan jämförelse som mest använt under 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Joséphine de Beauharnais införde mysk, vanilj och ambra till det franska parfympudret.

Parfymtillverkningen har utvecklats hastigt från och med 1850-talet, på grund av att nya tekniker uppstått och den organiska kemin gjort landvinningar som gett ökad kunskap om aromer. Framför allt innebar uppkomsten av syntetiska aromer en stor förändring, i och med att parfymer därmed kunde tillverkas billigare och nya sorters doftämnen kunde skapas. Under 1800-talet tillverkades parfymer ännu av företag som specialiserade sig på parfymer, som Creed, Houbigant, Coty, Lubin, och Guerlain. Modehusen började tillverka parfymer en bit in på 1900-talet. Paul Poiret, som företrädde orientalismen inom konfektionsutbudet, var en av de första att göra detta, med parfymer som Nuit de Chine. Orsaken var att kvinnor som inte hade råd med hans kläder kunde ges en möjlighet till en upplevelse av dem genom att använda hans orientaliska parfymer, och för att de kvinnor som hade råd med hans kläder skulle kunna ge kollektionen en sista touche, med en doft som överensstämde med klädstilen.

Från 1950-talet började billigare parfymer tillverkas av särskilda företag som inriktade sig på billig kosmetika, varmed kundkretsen ökade och parfymer kunde köpas av vem som helst. Genom ändrade levnadsförhållanden, uppstod också en tax free-marknad, vilket ytterligare bidrog till att parfymer av olika prisklass blev en storindustri. Tio företagskoncerner om sammanlagt 80 företag, stod för 60 % av världens parfymförsäljning under 1990-talet. Under 1980-talet började juvelerare ge sig in i parfymindustrin, däribland Van Cleef & Arpels, Cartier, Tiffany, Bvlgari, Chopard och Boucheron, vilka i synnerhet vinnlagt sig om utformningen av parfymflaskor.

Bortsett från milstolpar som uppfinningar av nya syntetiska doftämnen utgjort, var lanseringen av unisexparfymer under slutet av 1990-talet, „det nya millenniet-parfymer“, en av de största parfymhistoriska händelserna sedan efterkrigstiden.

De exakta recepten på parfymer i handeln hålls hemliga. Även om de skulle ges ut skulle de komplexa procedurerna och ingredienserna vara obrukbara för att beskriva upplevelsen av en doft. Parfymkännare kan emellertid bli otroligt skickliga i att identifiera komponenter och upphov till dofter, på samma sätt som vinprovare.

Det mest praktiska sättet att börja beskrivningen av en parfym, är att utgå från dess koncentrationsgrad, vilken doftfamilj den tillhör, och noterna i doften, vilka alla påverkar den övergripande upplevelsen av parfymen, från att den först applicerats till den sista kvardröjande antydan om den.

Parfymolja måste spädas ut eftersom outspädd olja (naturlig eller syntetisk) innehåller en sådan hög koncentration flyktiga ämnen att de troligen skulle orsaka allergiska reaktioner och kanske skador om de skulle appliceras direkt på huden.

Det i särklass vanligaste lösningsmedlet till parfymolja, är etanol eller en blandning av etanol och vatten. Parfymolja kan också spädas ut i naturligt doftande lipider, som jojoba, fraktionerad kokosnötsolja eller vax. Koncentrationen i procent per halt av parfymolja är:

I takt med att andelen doftblandning ökar, ökar också intensiteten och varaktigheten i den tillverkade doften. Olika parfymerier eller parfymtillverkade använder olika andelar i sina parfymer. Doftkoncentrationen i en eau de parfum är nödvändigtvis högre än i en eau de toilette av samma parfym, men den egentliga andelen i procent kan variera mellan olika tillverkare. En eau de toilette i en parfym kan vara starkare än en eau de parfum av ett annat märke.

Ibland kan samma parfym i olika koncentrationsgrader faktiskt innehålla olika doftämnen. Detta kan till exempel vara fallet när en parfymör vill göra eau de toiletten lättare än eau de parfumen och därför tillsätter fler toppnoter eller färre basnoter. Därför förekommer det också att produkter som är märkta som extrême, intense eller concentrée i själva verket har en annan doftsammansättning än andra produkter med samma parfymnamn, och att dessa endast är samma doft om man ser till parfymens harmoni. Ett sådant exempel är Chanels Pour Monsieur och Pour Monsieur Concentrée.

Eau de Cologne (EdC) var ursprungligen en särskild doft och ett varumärke för en citrusdoft med svag koncentration steak tenderizing marinade, som tillverkades i Köln (Cologne) i Tyskland. Utanför Tyskland har dock ordet fått en förskjuten betydelse och avser en svagt koncentrerad parfym.

Att ingruppera parfymer, kan i likhet med all annan taxonomi aldrig betraktas som en fullständigt objektiv eller slutgiltig process. Många dofter uppvisar drag av olika familjer. Också en parfym som betecknas som en „enkel blomdoft“ har, även om det är subtilt, undertoner av andra aromer. „Rena“ dofter som tillverkats av en enda arom, finns mycket sällan i parfymer på marknaden, eftersom parfymen i så fall skulle bestå av ett enda aromatiskt material.

Att klassificera efter olfaktiv familj är en startpunkt i beskrivningen av en parfym, men kan inte i sig själv utgöra en fullvärdig beskrivning av parfymens karaktäristik. I många fall brukar parfymer beskrivas med en blandning av nedanstående olfaktiva familjer („orientalisk blomdoft“, „grön chypre, „frisk blomdoft“, „fruktig och frisk“, et cetera).

Det finns ingen standardiserad klassifikation för parfymer, men vissa termer återkommer hos de flesta parfymörer, och kan i viss mån betraktas som en typologisk terminologi. Sådana termer är också beroende av parfymtrender. De vanligaste kategorierna för parfymtyper som komponerades från 1800-talet och framåt, kan kallas traditionella, och de efter omkring 1945 för moderna.

Blomdofter är en av de största doftfamiljerna. Omkring 1900 fanns två olika typer: enkel blomdoft, och sammansatt blomdoft eller bouquet. Enkla blomdofter är dofter som domineras av doften från en viss blomma, och kallas därför på franska soliflore. Till denna grupp hör Serge Lutens Sa Majeste La Rose (ros) och Diors Diorissimo (syntetisk liljekonvalj). Gruppen var den i särklass mest populära fram till omkring år 1900. Sammansatt blomdoft eller bouquet är dofter som består av flera blommor, till exempel Houbigants Quelques Fleurs och Lancômes Poême. Denna olfaktiva familj uppstod de sista årtiondena av 1800-talet, med parfymer som Cotys La Rose Jacqueminot, där det blommiga understryks med ormbunkar i basnoterna.

Blomdofterna kan vara lätta (friska, marina, fruktiga eller gröna noter), som Cacharels Anis anis, tunga (aldehydiska, orientaliska, läder- eller tränoter), som Diors Poison, „pudriga“, som Creeds Jasmin Impératrice Eugenie från 1870, och ha ytterligare fler egenskaper. Damparfymernas klassiska blomdofter kan även indelas efter vilken eller vilka blommor som ingår: jasmin, liljekonvalj, nejlika, rosor och violer, och tuberos. Blommor ingår i de flesta damparfymer och många herrparfymer, varmed det i viss mån är en subjektiv bedömning om en parfym skall klassas som en blomdoft eller om blommorna utgör självklara noter i bakgrunden. I herrparfymer är blomdofterna ofta blandade med trä, som Ralph Laurens Safari; uttalade lavendelnoter brukar föra parfymen till fougèrefamiljen.

Ambradofter eller orientaliska dofter är en stor grupp parfymer som består av dofter av vanilj, animaliska aromer, kryddor, blommor och trä. Dessa kan innehålla kamferolja och sandelträ, vilket väcker minnet om den viktorianska erans föreställning om Mellanöstern och Fjärran östern. „Rena orientalier“ skall ha framträdande animaliska noter, som till exempel Cartiers Must, Calvin Kleins Obsession, och Laura Biagiottis Roma. Guerlains år 1925 lanserade Shalimar blev den klassiska parfymen bland de orientaliska dofterna. Doftfamiljen var särskilt populär på 1910-talet, 1930-talet samt mitten av 1970-talet till och med 1980-talet, varpå de ersattes av en trend för lättare dofter. Under 1970-talet blev ren mysk särskilt populärt. Orientaliska dofter var ända till 1960-talet förbehållet damparfymer; den första orientaliska herrparfymen var Guerlains Habit Rouge från 1965. Kryddiga orientaler och florientaler är stora undergrupper, med 1970-talsparfymen Opium (Yves Saint-Laurent) i främsta rummet.

Trädofter eller boisés är dofter som domineras av träaromer, vanligen sandelträ och cederträ. Patchouli med dess kamferartade lukt, finns ofta i dessa parfymer. Chanels Bois des Îles är en trädoft, liksom herrparfymerna Chanels Egoiste, och Diors Fahrenheit. Trädofterna är vanligen blandformer till andra olfaktiva grupper, till blomdofter (Hugo Boss Essence de Femme), eller, ofta som yngre herrparfymer, till orientaliska, som Valentinos Homme.

Läder är en doftfamilj som består av doften av honung, tobak, trä och tjära i dess mellan- eller basnoter, och har en doft som påminner om läder. Chanels Cuir de Russie från 1930-talet är en typisk och klassisk läderdoft, och Carons Tabac Blond. Läderdofter är ofta blandade med orientaliska dofter, som Chanels Coco, Yves Saint-Laurents Opium, och Karl Lagerfelds KL, eller Gucci Pour Homme. Dofttypen har sitt ursprung i de parfymerade läderhandskarna som Catherine de‘ Medici var förtjust i, och traditionellt skall noter av frangipani finnas med.

Chypre (Cypern på franska) är en familj dofter som bygger på en sammansättning av bergamott, ekmossa, patchouli och labdanum. Gruppen uppkallades efter François Cotys parfym Chypres, som lanserades 1917. En annan chypreparfym är Guerlains fruktiga Mitsouko från 1919. Det var som regel chypresparfymer som de nya modehusen under 1980-talet komponerade (Armani, Fendi, Montana). Chypreparfymerna är moderna varianter av chypredofterna som såldes som torrvara i Venedig under medeltiden, vilka innehöll labdanum från Cypern, men moderna „rena“ chypre skall innehålla påtagliga animaliska noter, som Mme Grès Cabochard. Många herrparfymer har drag av chypres.

Fougère är dofter som bygger på en bas av lavendel, kumarin, och ekmossa. Dofttypen är uppkallad efter Houbigants parfym Fougère Royale. Många herrparfymer tillhör denna grupp, som klassiska English Lavender (Atkinson), Old Spice (Shulton) och Guerlains Jicky.

Aldehydiska dofter är dofter som bland annat påminner om ett nyutsläckt stearinljus, vilket skapas på syntetisk väg med aldehyder. Det finns inga rena aldehydiska parfymer, utan de utgör undergrupper av andra doftfamiljer. Den mest berömda av aldehydparfymerna är Chanel N° 5, som också var den första aldehydparfymen på marknaden. Dessa parfymer var som mest populära under 1920-talet, och några av dessa har blivit klassiker, till exempel Jeanne Lanvins Arpège, och Jean Patous Joy.

Kryddiga dofter är undergrupper till flera olfaktiva familjer, och utgörs av framträdande noter av kanel, muskot, peppar och kardemumma. Kryddiga trädoftande herrparfymer är en stor grupp, samt kryddiga orientaler för både herr- och damparfymer.

Aromatiska dofter är en term som ibland används för att beteckna, som undergrupper, de parfymer som har inslag av örtkryddor som timjan, salvia, rosmarin, och mynta.

Sedan 1945 har nya kategorier dofter uppkommit, på grund av att parfymtillverkningens tekniker (det vill säga att utforma doftsammansättningar) förbättras och på grund av tyckets och smakens naturliga utveckling.

Blommiga blomdofter kallas ibland en blandning av de enkla och sammansatta blomdofterna i och med att en blomma dominerar, utan att ta överhanden lika mycket som för de enkla blomdofterna. Vanliga dominanta blommor är ros, jasmin, ylang-ylang, iris och viol. Till denna grupp hör Chloés Chloé och Calvin Kleins Eternity.

Gröna dofter är en lättare, sötare och modernare variant av chypredoften, till exempel Balmains Vent Vert och Estée Lauders White Linen. De gröna dofterna dominerade parfymtrenderna på 1940-talet. De har noter av gräs, hö eller skog, och brukar beskrivas som „sportiga“.

Ozondofter, marin- eller havsdofter är den yngsta gruppen parfymer som lanserades med Christian Diors Dune 1991, där det marina dock är underordnat orientala och blommiga noter. Ozondoften är väldigt ren, och utgjorde ett stort steg i uppkomsten till många av de moderna androgyna unisexparfymerna. Ibland kallas denna grupp „vattendofter“, och då inbegrips till exempel Davidoffs herrparfym Cool water och Aramis vattenmelondoftande New West for Her.

Friska dofter eller citrusdofter är egentligen en äldre olfaktiv familj som fram till nyligen utgjordes av „uppfriskande“ eau de Cologner med citrus- eller bergamottnoter, ibland neroli och rosmarin, som Mühlens klassiska EdC 4711 Echt Kölnisch Wasser. „Friska blomdofter“ är en stor undergrupp, med parfymer som Valentino.

Fruktiga dofter är dofter där fruktaromer dominerar, till exempel av persika, äpple, aprikos och hallon. Christian Diors Midnight Charm är en fruktig parfym, och Dknys Be Delicious. Rent fruktiga parfymer är ovanliga; ofta är de i stället undergrupper av blomdofter, som Byblos och Givenchys Eau de Givenchy, eller till chypredofter, som Rochas Femme. Frukter har ingått i parfymer mycket länge, som i parfymen som James Henry Creed skapade till passagerarna på Titanic, vilken baserades på alger, sjögräs och honungsmelon.

Gourmanddofter räknas sällan som en egen kategori, men som undergrupp utgör de dofter med dessertliknande kvaliteter och dofter av mat, ofta med inslag av vanilj och tonkabönor. Exempel är Nina Riccis Les belles de Ricci från 1996 med doft av gröna tomater, och kanske den mest kända gourmandparfymen Thierry Muglers chokladdoftande Angel. En annan mycket känd gourmandparfym är Lolita Lempicka, av märket med samma namn. Lolita Lempicka har noter av lakrits, vanilj och pralin. Även Lancôme har en gourmandparfym från 2012 vid namn La vie est belle, med noter av vanilj och pralin.

Med en metaforik som kommer från musikens värld, brukar parfymer beskrivas som om de har tre stämmor, vilka sammantagna bildar parfymens ackord och dess harmoni. Därför talar man om stämmornas respektive noter. Noterna utvecklas med tiden, genom att toppnoternas omedelbara intryck övergår i djupare mellannoter, för att slutligen upplösas i basnoterna som uppträder i finalen. Dessa noter skapas med stor noggrannhet och kunskap om parfymernas avdunstningsprocesser.

En modern parfym innehåller som regel åtminstone 30 eller 50 doftämnen, men många parfymer innehåller flera hundra. Dofter hör vanligen naturligen till en viss stämma, medan många andra kan vara antingen topp- eller mellannot, eller mellan- eller basnot i olika parfymer.

Toppnoter, eller huvudnoter, är dofter som utsöndras omedelbart när parfymen appliceras. Toppnoterna består av små, lätta molekyler som avdunstar fort. De skapar det första intrycket av parfymen och är därför väldigt viktiga i parfymens försäljning.

Dofterna i toppnoterna brukar beskrivas som „friska“ eller „skarpa“. Beståndsdelarna som bidrar till toppnoterna doftar starkt, är väldigt flyktiga och avdunstar hastigt. Citrus, kaprifol, stjärnanis, persika, rosor, koriander, timjan, kanel och ingefära är några av de dofter som kan finnas bland toppnoterna.

Mellannoterna, eller hjärtnoterna, uppträder strax innan toppnoterna klingar ut. De formar „hjärtat“ eller „kroppen“ i parfymen, och har dessutom som uppgift att dölja uppkomsten av basnoterna, som initialt kan vara ganska obehagliga. Mellannoterna uppkommer mellan två minuter till två timmar efter att parfymen applicerats.

Till deras karaktärer är de vanligen „runda“ och „fylliga“. Lavendel, liljekonvalj, apelsinblommor, ylang-ylang, jasmin, mandel, lilja, svarta vinbär, och ros är några beståndsdelar som kan förekomma bland mellannoterna.

Basnoterna uppstår strax innan parfymens mellannoter försvinner. De utgör tillsammans med mellannoterna parfymens huvudtema, och ger parfymen dess djup och fasthet.

Beståndsdelar i basnoterna är ofta fixativor som används för att behålla och förstärka de lättare topp- och mellannoterna. De består av stora, tunga molekyler som avdunstar långsamt, och framkommer först efter en halvtimme eller medan parfymen torkar in i huden. Några basnoter kan fortfarande kännas ett dygn efter parfymen applicerats, vilket särskilt gäller animaliska noter. Förutom animaliska basnoter som mysk, bävergäll och sibet, är vanilj, sandelträ, ambra, patchouli, tonkabönor, balsam, rökelse, kåda och mossa typiska dofter bland basnoterna.

Växter har länge använts inom parfymtillverkning som källa till eteriska oljor och aromämnen. Dessa aromer är vanligen sekundära metaboliter som växterna bildar för att skydda sig mot växtätare, infektioner, likväl som för att dra till sig pollinerare. Växter är utan jämförelse den största källan till de doftämnen som parfymtillverkningen använder. Källor till dessa ämnen kan utvinnas ur olika delar av en växt. En och samma planta kan användas till mer än ett doftämne, till exempel har växtdelarna ovan jord och fröna från koriander märkbart olika odörer. Apelsinens blommor, löv och fruktskal är källor till neroli, petit grain respektive apelsinolja.

Moderna parfymer är i stor utsträckning tillverkade av syntetiska odoranter. Dessa kan syntetiseras utifrån relativt billiga organiska källor som petroleum, fossilt kol eller kåda. På syntetisk väg kan doftämnen tillverkas som inte existerar i naturen. Calone är ett syntetiskt doftämne som luktar havsartat och metalliskt, och används mycket i samtida parfymer. Syntetiska doftämnen används också som billigare ersättning för naturliga motsvarigheter, som aromer av kumarin och linalol, vilka är billigare att framställa på syntetisk väg från terpentin än att framställa naturligt. Några blomdofter kan inte utvinnas ur naturliga råvaror och framställs därför syntetiskt: orkidédofter (salicylater) framställs som regel syntetiskt, liksom liljekonvalj, och (till Lancômes Poême) blå vallmo. Fruktdoft kan nästan aldrig utvinnas naturligt.

Det är ytterst få företag i världen som tillverkar de syntetiska doftämnen som parfymindustrin använder, och dessa har patent på de syntetiska doftämnen som de tagit fram, flera nya per år. Till de största företagen hör International Flavors and Fragrances, Givaudan, Takasago och Symrise.

Innan parfymer kan komponeras, måste odoranterna som parfymer skapas av utvinnas. Syntetiska odoranter produceras genom organiska föreningar och renas. För att utvinna odoranter från naturliga källor krävs flera olika metoder att behandla råmaterialet med. Resultatet av extraktionen är eteriska oljor, lösningar, koncentrat, eller smör, beroende på mängden vax som den extraherade produkten innehåller.

Alla dessa tekniker kommer i viss mån att förvränga den doft som råmaterialet utsöndrar. Detta beror på att teknikerna måste använda sig av värme, lösningsmedel som i sig själva påverkar doften, eller genom att extraktionsprocessen utsätter doftämnena för luft. Allt detta kommer att försämra doftämnena, antingen genom att odörens karaktär förändras eller genom att doften försvinner.

Den vanligaste tekniken för att utvinna dofter inom den moderna parfymindustrin är extraktion, inom industrin kallad maceration. Råmaterialet i fast form läggs i en lösning som löser ut de önskade doftämnena, som sedan kan utvinnas från lösningsmedlet. Maceration kan pågå allt från några timmar till månader. Doftämnen från trä eller fiber utvinns ofta på detta sätt, liksom även animala doftämnen. Tekniken kan också användas för att extrahera odoranter som är alltför flyktiga för att kunna destilleras eller denatureras med värme. Hexan och dimetyleter är vanliga lösningsmedel till maceration. Produkten från en sådan process kallas „koncentrat“.

Vid vätskeextraktion kan även superkritiskt koldioxid (CO2) användas som lösningsmedel. Denna process är mycket modern jämfört med de andra tillverkningsmetoderna. Genom processens låga temperatur och det ganska ickereaktiva lösningsmedlet som processen använder, erhålls ett derivat med mycket likartad doft som råmaterialet.

Extraktion med etanol som lösningsmedel används för att utvinna doftämnen från torkat råmaterial och de orena oljeinnehållen som kommer från extraktion med andra lösningsmedel. Tekniken används inte på färskt råmaterial eftersom sådan innehåller mycket vatten som också skulle följa med i etanolutvinnigen.

Destillation är en vanlig teknik för att erhålla doftämnen från växter, såsom apelsinblommor och rosor. Råmaterialet hettas upp, och doftämnena samlas upp genom kondensation av den destillerade vattenångan.

Ångdestillation sker genom att ångan från kokande vatten får passera genom råmaterialet, vilket löser ut de flyktiga doftämnena. Kondensatet från destillationen förvaras sedan i en rund kolv. Detta gör det möjligt att enkelt separera doftoljan från vattnet. Vattnet som kommer av kondensatet, som kallas hydrosolat, innehåller fortfarande en del doftämnen och doftolja, och säljs ibland. Detta är den mest använda tekniken att utvinna dofter från blommor, löv och växtdelar med.

Torrdestillation är en teknik som innebär att råmaterialet som hettas upp aldrig kommer i kontakt med vattenånga och utan att blandas upp i någon vätska eller lösning. Doftämnen som frigörs från råmaterialet genom hettan genomgår ofta en pyrolys vilket resulterar i formationen av olika doftsammansättningar, och därför olika doftnoter. Denna metod används för att erhålla doftämnen från fossil ambra och trä, där man önskar en „bränd“ eller „rostad“ odör.

Expression är en teknik som innebär att råmaterialet pressas eller utsätts för tryck, och att oljan som därmed pressas ut sedan samlas upp. Det är bara till doftämnena från skalet från citrusfrukterna som denna teknik används, eftersom det bara är där som oljan förekommer i tillräckligt stora mängder för att denna extraktionsmetod skulle vara lönsam.

Enfleurage är en teknik där aromämnena först blir absorberade av vax, och sedan extraherade av etanol. Extraktion med enfleurage användes tidigare i fall där destillationsteknikens hetta vore alltför skadlig för doftämnena. Tekniken är emellertid ovanlig numera på grund av dess olönsamhet och på grund av att nyare, mer effektiva metoder utvecklats.

Eteriska, eller essentiella, oljor, är den övergripande term som allmänheten brukar lära sig för olika slags doftextrakt. Inom parfymindustrin används ett mer specifikt språkbruk, som tar fasta på källan, renheten, och tekniken som använts för att erhålla ett visst doftextrakt.

Av dessa extrakt är det bara absoluter, eteriska oljor, och tinkturer som används direkt till att blanda parfymer.

Absoluter är parfymmaterial som framställts genom att pomador eller koncentrat renats genom att de sänkts i etanol. Genom att använda ett lätt hydrofiliskt ämne som etanol, kan det mesta av doftämnena från vaxet extraheras utan att frigöra några doftlösa vaxmolekyler. Absoluter brukar återfinnas i form av oljiga vätskor.

Koncentrat är doftmaterial som har extraherats från råmaterial genom lösningsextrakt av flyktiga kolväten. Koncentrat innehåller vanligen en stor mängd vax på grund av att solventer lätt upplöser olika hydrofobiska beståndsdelar. Sådana koncentrat kan enkelt renas genom destillation eller alkohollösningar. Koncentrat förekommer som regel i fast form som vax eller kåda, eller som trögflytande vätskor.

Eteriska oljor är doftmaterial som har extraherats från en källa direkt genom destillation eller expression, och finns i flytande, oljig form. Oljor som extraheras genom expression kallas ibland „expressionsoljor“.

Pomada är en doftande massa av rent fett som skapas genom enfleurage, i vilken doftämnena i råmaterialet absorberas av animaliskt fett. Pomador förekommer i fast, oljig och kladdig form.

Tinkturer är doftmaterial som skapas direkt genom att indränka råmaterial i etanol. Tinkturer är flytande.

Att komponera parfymer är en viktig del i många industrier, från lyxvarusektorn, till tillverkningsindustrin för olika kemikalier som hushåll använder. Syftet med parfym- eller dofttillverkningen är att påverka köparna genom att tala till deras luktsinne och förmå dem att handla parfymen eller den parfymerade produkten. Därför är det av yttersta vikt att många finner en doft estetiskt tilltalande.

Arbetet att framställa parfymer till försäljning överlämnas till experter på att komponera parfymer, vilka har yrkestiteln parfymör. De kallas också ibland „Le Nez“ (näsan) med anspelning på deras utvecklade luktsinne och förmåga att komponera dofter. Parfymörer är i praktiken konstnärer som har djupförståelse av dofternas estetik, och har förmågan att överföra abstrakta begrepp och stämningar till doftsammansättningar. På en rudimentär nivå måste parfymören ha stor kunskap om ett stort antal olika dofter och ingredienser, och vara kapabel att skilja alla dessa dofter från varandra, dels känna igen dem ensamma, dels kunna spåra dem var och en i en doftsammansättning. Vidare måste de känna till hur varje ingrediens uppträder under tid tillsammans med andra doftämnen. Parfymörens arbete påminner i mycket om flavoristens, som komponerar dofter och smaker till matindustrin.

Att komponera en parfym börjar som regel med ett uppdrag från arbetsgivaren eller en kund. Uppdragsgivarna är vanligen modehus eller storföretag inom olika industrier. Varje uppdrag innehåller en specifikation på vilket slags parfym som önskas, och beskrivs ofta i poetiska eller abstrakta ordalag hur parfymen skall lukta eller upplevas av den som doftar på den, samt innehåller ett maxpris på den koncentrerade parfymoljans literpris. Dessa villkor kommer att avgöra vilka aromer och doftämnen som kommer att ingå i den färdiga produkten.

Parfymören börjar då med att blanda flera olika parfymer, och kommer att försöka fånga den efterfrågade känsla som specifikationen innehåller. Till sin hjälp kan parfymören använda doftremsor, men mer professionella parfymörer har så kallade doft- eller parfymorglar, det vill säga bord med tre sidor som omsluter parfymören och på vilket flaskor med doftämnen står som parfymören använder. Om parfymören lyckas skapa en parfym som tillfredsställer kunden blir parfymen såld, men ofta först efter flera modifikationer. Processen tar vanligen många månader eller flera år. Parfymsammansättningen kommer därefter antingen att användas som funktionell doft (till schampoo, smink, bilinteriörer, tvättmedel, et cetera), eller saluföras i sig själv, i form av parfym.

Parfymören kan också inspireras till att skapa en ny parfym och därigenom skapa en produkt som sedan kan säljas eller användas vid ett uppdrag. Detta är arbetssättet hos de flesta mindre och oberoende parfymerierna.

Det finns ingen enskild „korrekt“ teknik för att komponera en parfym, men däremot riktlinjer om hur en parfym kan skapas från ett koncept.

Parfymolja innehåller som regel flera hundra olika ingredienser, och dessa har samtliga en egen roll att spela. Ingredienserna kan grovt sett indelas i fyra grupper: primära dofter, modifierare, blandare och fixativer.

De primära dofterna kan utgöras av en eller flera huvudingredienser, till exempel rosor. Alternativt kan flera ingredienser användas tillsammans för att skapa en „abstrakt“ primär doft som inte igenkänns som en naturlig ingrediens. Till exempel blandas jasmin och ros ofta för blomdofter. Koladoft är ett exempel på en abstrakt primärdoft.

Modifierare är ingredienser som påverkar de primära dofterna för att ge parfymen en särskild karaktär. Ester från frukt kan till exempel användas till blomdofter för att skapa en fruktig blomdoft, och calone och citrus kan ge en blomdoft en friskare karaktär. Körsbärsaromen i cherry cola kan betraktas som en modifierare.

Blandare är en stor grupp ingredienser som mjukar upp övergångarna mellan parfymens stämmor. Vanliga blandare är hydrooxycitronellal och linalol.

Fixativer används för att stödja upp primärdoften genom att understryka den. Många kådor och trädofter och ambrabaser används för deras fixativa egenskaper.

Topp-, mellan- och basnoterna i en doft kan ha olika primärdofter och stödingredienser.

I stället för att bygga upp en parfym från grunden, brukar många parfymer skapas på en eller fler „doftbaser“, även kallade „baser“. Varje bas är väsentligen parfymmoduler såsom sammansättningar av eteriska oljor eller aromatiska kemikalier, och betecknade med enkla begrepp som „nyklippt gräs“ eller „saftigt surt äpple“. Många produkter i Guerlains Aqua Allegoria-serie, med deras enkla doftsammansättningar, kan tjäna som exempel på sådana doftbaser.

Företags och parfymörers strävan efter att utveckla doftbaser är lika stor som att skapa färdiga parfymer, eftersom de är återanvändbara. Det finns ytterligare flera goda skäl att satsa på att skapa doftbaser. Vissa ingredienser med svåra eller övermäktiga noter kan vara skräddarsydda i en blandning där problemen redan är åtgärdade, och därmed genast kan användas till parfymtillverkning. En bas kan bättre motsvara en specifik eller tillfällig egenskap hos en ren doft än den rena doften i sig, till exempel „frisk daggig ros“ som bättre motsvarar en rosdoft efter regn än ren rosenolja. En parfyms tema kan skissas tämligen snabbt om parfymören utgår från blandningar av doftbaser, för att sedan bli putsad och filad på efter kundens respons.

Att skapa parfymer med omvänd ingenjörskonst genom analytiska tekniker som GC/MS kan inte ge ett fullständigt identiskt resultat. Dessa analytiska tekniker kan avslöja en stor del av parfymens innehåll, men många parfymer är svåra att analysera på grund av deras komplexitet. Med viss färdighet kan dock kopior skapas utifrån sådan utrustning, med tämligen hög exakthet.

Det är väldigt dyrt att återskapa parfymer på detta sätt, om inte de doftämnen som ingår i originalprodukten redan finns tillgängliga.

Det är förhållandevis få parfymörer som skapat de mest berömda parfymerna. En av de första mer namnkunniga parfymörerna var Johann Maria Farina (1685-1766), som skapade eau de Colognen (1714). Han var italienare, och någon överlämnade originalreceptet till hans „aqua mirabilis“ till Wilhelm Mühlens. Detta recept använde sedan Mühlens till att skapa eau de Colognen, 4711. Både Farinas och Mülens eau de Cologner säljs fortfarande. Farinas tillverkas ännu av Farina gegenüber, men Mülens företag har bytt ägare.

En annan, ungefär samtida, parfymör var James Henry Creed, grundare av parfym- och modehuset House of Creed i London. Han blev informellt hovparfymör åt flera av dåtidens kungligheter: kejsarinnan Eugénie av Frankrike, till vilken han skapade Jasmine Impératice Eugénie som fortfarande tillverkas, drottning Victoria av Storbritannien använde hans parfym Indiana, och kejsarinnan Sissi av Österrike vaniljparfymen Vanisias.

Pierre-François Pascal Guerlain (död 1864) är ett av de största namnen i Frankrikes parfymhistoria. Han började egentligen med salvor och tvålar, innan han 1842 slog in på parfymer. Efter att kejsarinnan Eugénie började handla hans EdC Impériale, blev Guerlain snart ett av de mest framgångsrika parfymhusen. En annan fransman, Paul Parquet, placerade Houbigant i parfymhistorien genom att ta fram Fougere Royale; senare skapade han också Chantilly. François Coty räknas ibland som den moderna parfymens grundare, då han skapade chypreparfymen, och blandade naturliga och syntetiska doftämnen i sina parfymer.

Sophia Grojsman vid International Flavours & Fragrances brukar betraktas som en av världens främsta nu levande parfymörer. Hon har till exempel belönats med Lifetime Achievement award och Living Legend Award. Hon har komponerat framgångar som Boucherons Jaipur, Calvin Kleins Eternity, Lancomes Tresor, Estée Lauders White Linen, Laura Biagiottis Sotto Voce, och Yves Saint-Laurents Paris. En av hennes medtävlare om rangen är Jean Guichard som kreerat parfymer som LouLou och Eau de Eden för Cacharel, L’Eau du Temps och Les Belles för Nina Ricci, Diors Poison, och Kleins Obsession. Jean-Louis Sieuzac komponerade succén Opium för Yves Saint-Laurent 1977, men har också skapat Fahrenheit, Sonia Rykiel, Kenzo Jungle Elephant, Oscar de la Rentas Oscar, och Dune. Edmond Roudnitska (1905-1996) var Christian Diors stora Le Nez och har skapat många av deras och Rochas mest berömda parfymer. Chanels flesta parfymer sedan slutet av 1980-talet är skapade av Jacques Polge, men Ernest Beaux skapade de första parfymerna där, under 1920-talet, bland annat Chanel N° 5, Cuir de Russie, och Bois des Iles.

Parfymernas behållare, och utformningen av dessa, har i alla tider varit en viktig komponent av den färdiga produkten. I funktionellt hänseende måste parfymflaskor vara av icke-poröst material så att de inte läcker, och vara tillverkade av ett kyligt material, eftersom värme förstör doftämnena. Det finns parfymflaskor från antikens Egypten som visar att det vid sidan av funktionaliteten, lades ett konstnärligt värde i utformningen av flaskorna. I antikens Egypten tillverkades parfymflaskor av alabaster och stenmaterial. Eftersom parfymer hade en religiös roll har flera flaskor kunnat återfinnas i gravar från den kulturen.

Glas har använts till parfymflaskor sedan femtonde århundradet f.Kr. Lämningar av sådana har återfunnits i Palestina. Det faktum att glasflaskorna var målade visar att funktionaliteten inte var det enda som beaktades vid utformningen av flaskor i Palestina heller. Också där finns parfymflaskor i forntida gravar. När glasblåsningen uppfanns, började flaskorna anta fantasifulla former, och föreställer djur och växter. I antikens Grekland användes urnor och vaser till parfymbehållare, medan romarna använde urholkade stenar.

De första parfymerade produkterna som kom till Europa var former av rökelse, vilket användes i den kristna gudstjänsten, varför olika slags brännare finns från medeltiden. När flytande parfymer började användas, tillverkades flaskor av guld, glas och andra dyrbara material. De första parfymerna som användes i Europa synes ha varit fasta och torra, och därför var en del parfymbehållare avsedda att bäras, till exempel runt halsen eller i en ring, och andra avsedda att stå framme, kanske på ett bord. De tidiga behållarna tillverkades av guldsmeder och andra konstnärliga hantverkare. Trä var ytterligare ett material som ofta användes, bland annat till parfymlådor som kunde öppnas och stängas. Porslin började användas på 1200-talet, men först under 1700-talet blev porslinet och fajansen vanligare, och då ofta i fantasifull former. Pommander användes till fast parfym, företrädesvis ambra, varav namnet pomme d’ambre, „äpple för ambra“; detta smycke i dess klassiska utförande var äppleformat och bestod av fyra delar som kunde öppnas. Under 1700-talet började människor använda necessärer, bland annat för att bära med sig parfym.

För Europas vidkommande, uppstod glasblåsningen i Venedig, och spred sig därifrån till Böhmen och Frankrike. Den kvarts som ingick i det böhmiska glaset gjorde flaskorna så hårda, att de kunde dekoreras med guld och engraveras. Under första halvan av 1800-talet var opalin ett av de mest använda färgämnena till parfymflaskor av kristall. En annan trend var att tillverka flaskorna i flera lager med kristall.

Art Nouveau innebar en drastisk förändring av förpackningarnas utseende, men påverkade huvudsakligen de lådor som flaskorna förvarades i. Under den viktorianska eran blev slutligen kristallflaskorna den klassiska parfymflaskan, ofta med detaljer av guld eller silver. Art Deco kännetecknar parfymflaskorna från 1920-talet, då många parfymklassiker skapades, varför deras originalförpackningar ibland bär drag av kubism. Med modernismen blev parfymflaskorna mer innovativt formgivna, och anspelade på parfymnamnen. Rene Lalique var en av de stora formgivarna av parfymflaskor de första åren in i 1900-talet, och tillverkade flaskor åt bland annat Coty och Houbigant. För den orientaliska looken skapade Paul Poiret inte bara dessa årtiondens parfymflaskor, utan även kläder, själva parfymerna, och möbler. Hos honom fanns en vilja att harmoniera flaskornas utseende med parfymens känsla, något som gått igen i flaskornas utseende sedan dess.

Vid första världskriget lånade parfymindustrin in den så kallade bulb atomizern från läkemedelsindustrin; en uppfinning från 1887 av Allen De Vilbiss som sattes på parfymflaskorna, vilken var försedd med en luftfylld boll som sprutade parfym i små doser när man tömde bollen på luft. Sprayflaskor hade dock redan introducerats av Rimmel på 1800-talet. I och med att modehusen gav sig in i parfymindustrin, uppstod en ny epok i parfymflaskornas historia under 1920-talet. Modehusen lade stor vikt vid dessas utseende som försäljningsknep. Från omkring 1920-talet började Baccarat tillverka parfymflaskor i kristall, något som det företaget fortfarande gör till många av de dyrare parfymerna på marknaden. Den maskulina utformningen av Chanel N° 5 syftade till att inge känslan av att kvinnorna skulle ta för sig av männens värld. Från och med 1930-talet började parfymflaskor maskintillverkas, och antog därmed enklare utformningar. Trenden detta årtionde var inspirerad av amerikansk kultur, stadsliv och av modernitet, varmed flaskorna kan föreställa till exempel skyskrapor. Efter andra världskriget återgick formerna till det fantasifulla. Från detta årtionde kommer Nina Riccis L’Air du Temps vars kork i frostad kristall föreställer en duva. Med Christian Dior återkom Baccarats klassiska kristallflaskor. Salvador Dali formgav flaskan till Monsieur Marquay på 1950-talet och många andra parfymflaskor, men flaskorna till 50-talsparfymerna är generellt romantiska i stilen. Några formgivare som specialiserat sig på parfymflaskor är Pierre Dinand och Serge Mansau.

Världens största parfymflaska, som rymmer 5 liter, levererades 1993 från ett företag i Halmstad till sultanen av Oman.

Världens dyraste parfym är Clive Christians Imperial Majesty, som kostar 215 000 amerikanska dollar (motsvarade ungefär 1 350 000 svenska kronor) för en flaska på 16.90z. Det är egentligen en lyxutgåva i tio exemplar av Christians parfym N°1, och priset beror bland annat på att den innehåller en vit diamant på 5 karat. Andra parfymer som tillhör världens dyraste är N°1 av samma märke, Carons Poivre (från 1954), en eau de parfum-förpackning av Chanel N° 5, Baccarats Les Larmes Sacrées de Thebes, och Annick Goutals Eau d’Hadrien. Denna lista grundar sig på vilka förpackningar som är dyrast; en stor förpackning är dyrare än en liten. Sådana här priser stiger också genom att parfymflaskorna är tillverkade av exklusivt material, och säger i sig ingenting om råvarornas eller tillverkningens exklusivitet, eller andra faktorer som påverkar själva parfymens värde.

Jean Patous Joy (1935) var tidigare världens dyraste parfym, men då togs andra saker i beräkning än ovan. Patou är en av de största konsumenterna av naturliga råvaror i världen, driver stora ros- och jasminfält i Grasse, och det är också detta som höjer priset på Joy. Till en flaska går det åt 10 600 blommor och 28 dussin rosor.

Vissa ingredienser i parfymer kan orsaka hälsoproblem. Vissa dofter kan ge astmatiska anfall; nyare forskning har visat att så även kan ske om astmatikern inte ens kan känna lukten av doften. Många ingredienser i parfymer kan orsaka allergiska reaktioner på huden och andra allergiska anfall. Det finns belägg för att några vanliga ingredienser, som viss syntetisk mysk, kan framkalla hormonrubbningar i kroppen (endokrin störning), och till och med orsaka cancer (i synnerhet syntetiska polycykliska molekyler, som myskgruppen har). Vissa naturliga aromer kan orsaka hudirritation. En del parfymer innehåller aceton, etylacetat, acetofenon och andra potentiella allergener, som kan framkalla allergi hos personer vid långvarigt eller intensivt bruk.

Syntetiska aromer bryts inte ner i naturen lika lätt som naturliga. Detta gäller i synnerhet syntetisk mysk, som används i stor utsträckning i både parfymer och parfymerade produkter, som till exempel sköljmedel. Sådan syntetisk mysk har återfunnits i höga doser i naturen, både i det marina systemet och i atmosfären. På grund av den höga toxiciteten har former av syntetisk mysk förbjudits, medan annan används i stor utsträckning.

Pierre-Émile Côté

Pierre-Émile Côté (8 décembre 1887-3 août 1950) fut un avocat et homme politique provincial et fédéral du Québec.

Né à Lévis dans la région de Chaudière-Appalaches, M best running water bottle belt. Côté fit ses études au Séminaire de Québec, à l’Académie commerciale de Québec, au Collège de Lévis et à l’Université Laval. Nommé au Barreau du Québec en 1913, il s’installa à New Carlisle où il commença à y pratiquer le droit de 1919 à 1942.

Il fit son entrée en politique en devenant député du Parti libéral du Québec dans la circonscription de Bonaventure lors d’une élection partielle en 1924. Réélu en 1927 the tenderizer, 1931 et 1935, il fut défait en 1936. Élu député du Parti libéral du Canada dans la circonscription fédérale de Bonaventure lors d’une élection partielle déclenchée après le décès du député sortant Charles Marcil en 1937, il démissionna en 1939 pour retourner sur la scène provinciale lors des élections de 1939. Ministre provincial du Territoire et forêts, Pêche et Loisir de 1941 à 1942, il démissionna en 1942 pour accepter un poste de juge à la Cour supérieure du Québec. Il meurt à Québec en 1950.

Playoffs to the Norwegian First Division (women)

The Playoffs to the Norwegian First Division for women in association football have taken place from 2001.

The playoffs were instituted because of the streamlining of the First Division ahead of the 2001 season, into one national league. Before that, the First Division consisted of several groups, whose teams themselves engaged in a playoff to the Premier League.

The playoffs have never had a clear-cut institutionalized shape or form.

Source:
Rules for classification: 1) points; 2) goal difference; 3) number of goals scored
(C) = Champion; (R) = Relegated; (P) = Promoted; (E) = Eliminated; (O) = Play-off winner; (A) = Advances to a further round.
Only applicable when the season is not finished:
(Q) = Qualified to the phase of tournament indicated; (TQ) = Qualified to tournament, but not yet to the particular phase indicated; (RQ) = Qualified to the relegation tournament indicated; (DQ) = Disqualified from tournament.

Source:
Rules for classification: 1) points; 2) goal difference; 3) number of goals scored
(C) = Champion; (R) = Relegated; (P) = Promoted; (E) = Eliminated; (O) = Play-off winner; (A) = Advances to a further round.
Only applicable when the season is not finished:
(Q) = Qualified to the phase of tournament indicated gel belts for runners; (TQ) = Qualified to tournament, but not yet to the particular phase indicated; (RQ) = Qualified to the relegation tournament indicated; (DQ) = Disqualified from tournament.

Source:
Rules for classification: 1) points; 2) goal difference; 3) number of goals scored
(C) = Champion; (R) = Relegated; (P) = Promoted; (E) = Eliminated; (O) = Play-off winner; (A) = Advances to a further round.
Only applicable when the season is not finished:
(Q) = Qualified to the phase of tournament indicated; (TQ) = Qualified to tournament, but not yet to the particular phase indicated; (RQ) = Qualified to the relegation tournament indicated; (DQ) = Disqualified from tournament.

Source:
Rules for classification: 1) points; 2) goal difference; 3) number of goals scored
(C) = Champion; (R) = Relegated; (P) = Promoted; (E) = Eliminated; (O) = Play-off winner; (A) = Advances to a further round how to tenderize meat naturally.
Only applicable when the season is not finished:
(Q) = Qualified to the phase of tournament indicated; (TQ) = Qualified to tournament, but not yet to the particular phase indicated; (RQ) = Qualified to the relegation tournament indicated; (DQ) = Disqualified from tournament.

First, there was a pre-playoff between the Northern Norwegian teams:

Then, eight teams pork tenderizer, of which two from the First Division, faced another team in two legs.

Reference:

First

Brazil Home HULK 19 Jerseys

Brazil Home HULK 19 Jerseys

BUY NOW

$266.58
$31.99

, there was a pre-playoff between the Northern Norwegian teams:

Then the actual playoff consisted of two groups.

Reference:

First, there was a pre-playoff between the Northern Norwegian teams:

Then the actual playoff consisted of two groups.

Reference:

First, there was a pre-playoff between the Northern Norwegian teams:

Then the actual playoff consisted of two groups.

Reference:

First, there was several pre-playoffs:

Then the actual playoff consisted of two groups.

Reference:

First, there were two pre-playoffs:

Then the actual playoff consisted of two groups.

Reference:

First, there were two pre-playoffs:

Then the actual playoff consisted of two groups.

Reference:

First, there were two pre-playoffs:

Then the actual playoff consisted of two groups.

Reference:

Colonia 4 Cerro Prieto

Colonia 4 Cerro Prieto är en ort i Mexiko waterproof gear bag. Den ligger i kommunen Mexicali och delstaten Baja California, i den nordvästra delen av landet, 2 200 km nordväst om huvudstaden Mexico City. Colonia 4 Cerro Prieto ligger 9 meter över havet och antalet invånare är 146.

Terrängen runt Colonia 4 Cerro Prieto är platt åt nordost, men åt sydväst är den kuperad. Den högsta punkten i närheten är Cerro Nuevo, 1&nbsp best fuel belt;009 meter över havet, 14,6 km söder om Colonia 4 Cerro Prieto. Runt Colonia 4 Cerro Prieto är det ganska tätbefolkat, med 58 invånare per kvadratkilometer. Närmaste större samhälle är Mexicali, 14,6 km norr om Colonia 4 Cerro Prieto. Trakten runt Colonia 4 Cerro Prieto består till största delen av jordbruksmark. I trakten runt Colonia 4 Cerro Prieto finns ovanligt många namngivna kanaler.

I trakten råder ett hett ökenklimat. Årsmedeltemperaturen i trakten är 26 °C. Den varmaste månaden är juli, då medeltemperaturen är 36 °C, och den kallaste är januari, med 12 °C. Genomsnittlig årsnederbörd är 120 millimeter

New Yorkbulls Away SAM 10 Jerseys

New Yorkbulls Away SAM 10 Jerseys

BUY NOW

$266.58
$31.99

. Den regnigaste månaden är augusti, med i genomsnitt 22 mm nederbörd, och den torraste är juni, med 1 mm nederbörd water bottle brands.